Förra helgen var jag för första gången i Budapest, Ungerns huvudstad. Jag har haft en sorts mystisk bild av Budapest i mitt huvud sen jag läste Johan Rencks smått hallucinerande anekdot om staden i Tranans Drinkbok för några år sedan. Och nog var det mystiskt. Mycket för att det tidigt blir mörkt så här års och gatubelysningen där är både gles, gul och inte särskilt stark. Och de flesta av de vackra gamla husfasaderna är svarta av sot. Samt som i många andra gamla ostblocksstäder är det glest med folk på gatorna.
Man vandrar gata upp och gata ner, det duggregnar och man ser bara enstaka skuggor i fönstrena på de gamla svarta husen. Så kliver man in i en liten restaurang där skenet från den öppna spisen och några stearinljus verkar vara det enda form av belysning. Väl inne i värmen blir serverad riktigt robust ungersk husmanskost, som får det tyska ditot att verka fjolligt, av kypare med gamla trasiga sidenvästar och slitna loafers. Allt till tonerna av ett riktigt zigenarband som står på scen och gör sin grej.
Avslutar gör man helst med ett glas kall Unicum, den ungerska nationaldrycken. Ett 200 år gammalt recept, en hemlig blandning av 40 olika örter som gör underverk för matsmältningen. Snygg flaska också.
No comments:
Post a Comment